Som tidigare nämnts i bloggen så har Sverige ett stort framtida behov av arbetskraft, bara inom välfärdssektorn behövs det många nya medarbetare, närmare 100 000 fram till 2026. I SCB:s rapport "Situationen på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning" från 2020 visar man på att i åldern 16–64 år så uppger omkring 16 procent en funktionsnedsättning, vilket motsvarar 1 014 000 personer.
Sammanfattningsvis indikerar statistiken på att en grupp människor i Sverige står utanför arbetsmarknaden och därmed utanför möjligheten att skapa mening och samhörighet via ett arbete. Studier visar också att de flesta arbeten är bra för hälsan. Undantaget är arbeten som är mycket fysiskt krävande, de sliter mer än skapar hälsa. Arbete ger förutom mening också identitet, status och strukturerar tiden.
När man står utanför arbetslivet riskerar man att bli isolerad från sociala relationer som är bundna till en uppgift. I arbetsgrupper som fungerar bra behöver man inte alltid orden för att lösa problem, och de djupa relationerna fungerar som buffert mot stress. Man pratar om något som kallas "work-life enrichment", det vill säga att positiva upplevelser som man har i till exempel arbetet ger tillfredsställelse, hälsa och förmåga att prestera vilket i sin tur smittar av sig till privatlivet, och vice versa.
Summa summarum, ett gott arbete är antagligen bra för folkhälsan, samt att vi behöver folk in i arbetskraften. Så ut och gör "inkluderingsronder". Det är något alla tjänar på.
Läs mer
