Forskningsprojektet "Samspelet över tid mellan individuella och kontextuella faktorer gällande stress och välbefinnande bland psykologer och socionomer - Stress och välbefinnande bland psykologer och socionomer" har precis avslutats. Resultaten från projektet har betydelse för hur organisationer ska rigga för nyanställda inom professionerna så att man minskar risken för stressrelaterade långtidssjukskrivningar och att individer på sikt lämnar sin professionella bana.
Ingrid Schéle, projektledare, berättar att de startade projektet med en pilotstudie på enbart nyutexaminerade psykologstudenter där de testade betydelsen av personliga resurser, såsom psykologisk flexibilitet, för att möta utmaningar på jobbet. Där fick de i fritextsvaren veta att professionell isolering är svårt, det vill säga att inte ha tillgång till andra människor av sin "sort". I huvudstudien skickade de ut en enkät om året under tre år till nyutexaminerade psykologer och socionomer. Med denna data testade de om det finns urskiljbara risk- och friskkontexter. Resultaten tydde på att individer som skattade likartat på professionell isolering, inflytande och stöd i övergången till arbetslivet också skattade lika på arbetsmiljö, hälsa och välbefinnande. De fann också att hur individen skattade sin psykologiska flexibilitet påverkade hur de skattade sin arbetsmiljö över tid.
Sammantaget visar fynden att tidiga interventioner som höjer individers psykologiska flexibilitet kan ha direkt effekt på hälsa och välbefinnande över tid bland nyutexaminerade socionomer och psykologer. Fynden tyder på att övergången från universitet till arbetsliv är ett kritiskt skede för dessa yrkesutövare. Studien visar att om de som är nyanställda har tillgång till stöd från andra seniora inom den egna professionen, att inte vara ensam av sin "sort", kan vara av stor betydelse för hälsan och välbefinnandet. För att det ska fungera måste seniora inom professionen ges tid och möjlighet att vara denna typ av stöd.
Ytterligare ett fynd från studien är att likväl som vi utbildar de som ska inträda i ett människovårdande yrke att möta andra, behöver vi utbilda studenterna i att möta sig själva. Om man jobbar inom människovårdande yrken kommer man troligtvis att uppleva sig som otillräcklig. Förutom kraven i yrket riskerar individen att lägga krav på sig själv som är oförlåtande och skuldbeläggande, vilket riskerar att bidra till minskad hälsa och välbefinnande. Om organisationen genomför fortbildning, och systematiserar stöd från seniorer som kan dela med sig av sin erfarenhet, kan detta ge de nyutexaminerande verktyg för att möta sina känslor av otillräcklighet på ett förlåtande sätt. Det vill säga genom att stödja utvecklingen av färdigheter såsom självmedkännande kan vi bidra till att de som är nya i yrkena håller längre i sina yrken och mår bättre.
Förutom att individen som möter höga krav med för litet stöd tidigt i karriären riskerar sin hälsa och välbefinnande så finns det samhällsekonomiska aspekter. Visserligen är tidiga karriären den period i livet där man oftare byter arbetsplats och söker sig till mer attraktiva tjänster. Men individer som mår dåligt i sitt arbete har också en tendens att söka sig bort, kanske till och med lämna professionen i sin helhet. Här förlorar både individen och samhället, då individen har satsat ett antal år av sitt liv för att utbilda sig till ett (dröm)yrke och samhället som satsat på utbildningen.
I projektet ingick Ingrid Schéle (1), Stefan Holmström (1), Susanne Tafvelin (1), Esther Hauer (2), Erik Lundkvist (1), Jacobus Pienaar (3), Andreas Stenling (1) och Daniel Sörman (4).
Ingrid Schéle och Stefan Holmström medverkade på ett NorWeb den 6 maj då de föreläste om studien. Föreläsningen finns att ta del av här.
1. Institutionen för psykologi, Umeå universitet
2. Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala universitet
3. Psykologiska institutionen, Stockholms universitet
4. Institutionen för ekonomi, teknik, konst och samhälle, Institutionen för hälsa, lärande och teknik, Luleå tekniska universitet
